Ni har väl fattat hela grejjen med att jag har ett lösenord på bloggen?
Det betyder att NI har fått lösenordet för att jag litar på er… Det betyder inte att ni ska ge det vidare åt nån kompis som vill ha det, men inte fått det. ELLER att ni ska sitta och visa min blogg för era vänner som inte har ett lösenord.
Det kan liknas med att jag har berättat nåt i förtroende till er, och sånt sladdrar man väl inte om åt alla, eller?
Detta är en lösenords skyddad blogg. Detta för att slippa de slödder som läser och sitter och gottar sig i andras bedrövelse, för att slippa att ens fd. vänner läser vad jag skriver. Har de inte stake att va mina vänner så behöver de inte läsa min blogg heller. Fast att sparka på den som redan ligger, de har de stake till. Usch! Att det ens finns så falska och hemska människor och USCH för att ni sa att ni var mina ”vänner”. Det finns bara en sak att säga om er: Backstabbing lieing bitches.
Vill du ha lösenordet och läsa min blogg? Kommentera detta inlägg och jag sänder lösenordet via e-mail, om jag anser att du är värdig att läsa den.
XOXO/Snigel
Just nu så känns det som jag får bara skit på skit på skit… Jag orkar snart int me nå mer skit… All skit som kan hända, så ska tydligen händ åt mig… E int e de ena så ere de andra… Men måndagen va nog droppen… Jag vet it hur ja ska ta me opp å ja vet it hur ja ska kom vidare… This fucking sucks!!
Min kropp är ett fängelse. Detta är inte jag. Jag va it så här. Ja va glad, rolig, sprallig, galen och impulsiv. Impulsiv kallas den som åker 100km till en vän, mitt i natten, för att ta en öl på krogen. Impulsiv är hon som ringer två andra vänner och drar med dem på det galna upptåget i ”storstan” 100km bort.
Vad är då hon som mår dåligt, inte kan vara ensam, är konstant ledsen, gråter för ingenting, näst intill hatisk mot sig själv (då menar jag den jag har blivit, inte den jag var). Hon är inte jag iaf. Detta är inte jag.
Jag önskar innerligt, att jag kunde vrida tillbaka tiden till April. Att jag skulle inse vad problemet var och att jag kunde ta opp det med de som fick mig att börja må så dåligt. Jag önskar att jag aldrig blev sjuk för det är sjukdomen som har förstört mig, och de som vände mig ryggen och de som gjorde mitt underbara jobb till ett rent helvete.
Undrar när jag kommer att friges från mitt fängelse? Har jag inte lidit nog? Vad jag än har gjort för fel, har jag inte fått tillräckligt nu? Hur mycket skit skall en människa behöva ta emot? En människa orkar inte ta emot hur mycket skit som helst. Inte jag iaf…
Hoppas de som fått mig att må dåligt är nöjda nu. Hoppas ni kan se er i spegeln och vara stolta över er själva.
Jag HATAR att va ensam… hatar, hatar, hatar, hatar, HATAR!!!!
Ja ha allti funnits till för alla, fari efter di, skjutsa, stötta, trösta, hjälpt om e ha funnits na man ha kona gjort osv… SÅ SOM VÄNNER GÖR!! Å va fan får man tillbaks tå man själv sku vill ha lite tröst eller helst sällskap?? Nä just he… IT NAAA!!!
Nu tå jag e ensam å sku vill ha nån här me me för att ja hatar å va just ensam, så var e alla tå?
Hallå? Ingen här? Nähäpp… Nå, då så… JÄVLIGT SCHYST!!!
GLÖM att ja kommer läggandes fö er skull nån mer gång…
Å va fan ere egentligen man ha gjort?? HÄH?? Folk börja undvik me tå ja blev sjuk… Tå ja behöva di som mest… Va fan kan jag gör åt att jag blev sjuk?? Pga hur fan man blev behandla på jobbet och av vissa ”vänner” så blev man sjuk och då va man tydligen it nån vän att ha na mer…
Vi**us LOOSERS säger ja bara… Egotrippade förlorare e va ni jie…. Men prat skit å spark på den som redan ligger, he klarar ni minsann av…
Ni e för fan patetisk!
Ja ha aldri sagt att ja önskar hitche helvetet ja ha fått gå igenom åt nån, men nu fan önskar jag verkligen att ni sku få uppleva samma sak, så skulle ni kanske se er i spegeln och inse hur jävligt skit ni behandlade hon som verkligen brydde sig om er….
Stackars, stackars er, ni e så tröga, dumma och idiotiska så det är verkligen mest synd om er…
Just nu känner jag tomhet. Det känns helt enkelt tomt. Känns som att jag bara är ett skal och inget mer. Jag trodde jag var på väg att repa mig, men det verkar inte så…
Fick en kommentar där personen i frågan tyckte jag skulle blogga utan lösenord så folk skulle få veta hur det ligger till. Visst skulle jag vilja det, men just dessa slödder som inte ska läsa min blogg så sitter och gottar sig i min bedrövelse och gör det hela till en rolig sak. De tycker att det är jätteroligt att prata skit och att slänga elaka kommentarer åt en. Så jag vet inte… Kanske jag någon dag är så pass stark psykiskt så jag kan ta bort lösenordet och låta de läsa hur de har fått mig att känna mig. Det är ju inte precis roligt, att alla ens ”vänner” och arbetskamrater har vänt en ryggen och pratar en massa skit om mig, min familj, min fästman osv… Skulle det bara vara mig de pratar om så skulle det kanske vara lättare, men när de drar in min familj också, då har det gått för långt. Och de som har lösenord till bloggen är det som vet hur det ligger till och de som jag litar på. Inte skriver jag heller ut ALLT här, vissa saker håller jag för mig själv, fast jag har fått rådet av min psykolog att inte hålla det för mig själv, eftersom det bara tynger mig mera då, men vissa saker kan jag bara inte skriva här…
En bekant sa också att jag borde skriva en bok. Om vad? Vem vill läsa en bok om min sjukdom och min bedrövelse? Ingen kan ju bli glad av att läsa om en massa skit och om hur skit man mår och vilka skit tankar som rör sig i mitt huvud…
XOXO/Snigel
in the head and heart of a sssnigel 